Nu har det gått drygt en vecka sedan jag passerade mållinjen för mitt livs utmaning. Det tog 21timmar, 7minuter och 59sekunder att avverka 161km eller 100miles. Fortfarande kan jag inte riktigt fatta att jag lyckades genomföra tävlingen och med en väldigt bra tid enligt mig själv och mina uppsatta mål.
På tävlingsdagen kom laget, jag Stefan och Mia till startområdet en timme innan. På en gång började vi fixa med utrustningen. När vi bytte om kom Sportslicket fram och vi gick loss med det. Kunde man smörja för mycket? Vet ej, men för lite kunde man, vilket skulle visa sig senare lyckas med. Klockan 10 gick startskottet. Vi var alla nervösa för vad som väntade på oss i Täbys skogar. Mias kompis Anneli följde med de första två milen innan hon körde sitt egna tempo istället.
För den som träffat Mia vet att konversationen sällan dör, hon vet hur man babblar på på ett positivt sätt. Milen flöt på men när vi skulle ut på 5.e varvet började det ta emot. Tankarna sprang iväg och jag ifrågasatte vad jag gjorde mer än en gång för mig själv. När vi stannat lite längre efter varv 6 började det kanske bli bättre, för att nästkommande varv kännas bra.
Mia som känner massor av löpare hade fixat två pacers som hängde på under varv 10 och 11. Givetvis blev det en fotostund när vi passerade 100km.Under varv 11 började Mia få rejäla problem och sa åt oss att köra på. En pacer drog oss i ett sprinttempo(kändes det som) genom natten fram till målområdet. Vi tackade honom för hjälpen och gav oss av på ytterligare ett varv. Under armarna hade ett intressanta skavsår bildats. Jag försökte smörja flera gånger men skadan var redan skedd. Sista gången jag försökte smörja sved det så illa att jag skrek rakt ut. Där blev jag en lärdom rikare.Jag och Stefan väntade på när vi skulle klappa ihop men det kom aldrig. När det var platt klarade vi faktiskt av att jogga i hyfsad fart. Vi blev förvånade över att kilometerna bara försvann. Under sista varvet slapp vi köra med pannlampor vilket var skönt.
Efteråt var jag helt matt i både kropp och knopp. Uttömd känns inte tillräckligt starkt. På vägen från tävlingsområdet kändes det som ALDRIG MER !!! Ny när jag fått perspektiv på allt så är jag inte så negativt inställd på någon liknande tävling, men om jag ska göra det igen så får det dröja....
Dröja. Ett år är att dröja. Jag är taggad för revansch mot mina lungor nästa år.
SvaraRaderaNi klarade en fantastisk tid! Tänk på att de som kom för er i mål förmodligen har klarat sträckan många gånger tidigare, förmodligen har en burk vaselin i armhålan och har lärt sig en del om sig själva.
Ni är och var helt fantastiska. Det har gått ett tag sen jag sa att ni är grymma va? ;)