Kiruna

Idag körde jag mitt första pass efter maran i lördags. Dagen efter hade jag knappt träningsvärk, lite stel som om jag kört ett hårdare intervalllpass dagen innan. Det känns som om jag inte gick för fullt på maran på grund av ljumskarna.

Dagens pass blev intressant på flera sätt. Jag är i Kiruna med jobbet och vädret var +7 och regn. Jag tvekade på att sticka ut men en jobbarkompis förklarade att har man sagt att man ska träna så gör man det. Sagt och gjort så stod jag plötsligt utanför hotellet och väntade på att klockan skulle hitta satelliterna. I receptionen hade de ingen karta och visste inte vad man kunde springa så jag siktade på Norge. Sprang på en skyllt mot Lupssavaarabacken och följde den. Det slutade med att jag sprang upp på toppen via bilvägen. Denna backe har jag passerat ett antal gånger på väg till Björkliden och BAMM och funderat på att ta mig upp på dem någon gång och äntligen skedde det. Det var en enkel väg med inte för brant lutning. Det gjorde att det gick att jogga hela vägen. Visst var det jobbigt men benen svarade bra när jag tryckte på uppför.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag har återhämtat mig förvånansvärt bra efter maran. Jag har nu blivit sugen att göra ett nytt försök på maran i höst och se om jag kan få fason på ljumskarna För tillfället är det bara ladda om batterierna och fokusera på BAMM i augusti.

Racerapport: Stockhom Marathon 2011

Då var årets upplaga av Stockholm Marathon genomförd och jag klarade mitt mål! Efter 3.14.31 korsade jag mållinjen, 29sekunder tillgodo på mitt mål. Det blev totalt en placering bland herrarna på en 969.e plats. Inte nog med det så satte jag ett nytt personligt rekord med 11min och 26sek.
Dagen innan start var tanken att jag skulle springa själv med det ändrades på tävlingsdagen. Jag mötte upp min ultrakompis Stefan på vägen till Stadion. Vi bestämde oss för att springa tillsammans så långt det gick. Var det så att vi kom in på Stadion tillsammans så var det fri fart från och med att vi hade den röda gummiasfalten under skorna. På Östermalms IP träffade jag också på en jobbarkompis som skulle springa. Vi alla tog det lugnt, bytte om, tejpade, smorde tillsammans, åt lite mm. 30 min innan startskottet började jag och Stefan röra oss mot starten, gick på toa en sista gång. För första gången för mig fick jag starta i startgrupp C och det var skönt, inte så trångt och bökigt. När vi väntade började det bli kallt, satan! Skulle man ha satt på sig en långärmad tröja istället, jag hade ju en med mig...Jag slutade vela och körde med den kortärmade Ladonia Fellrunners matchtröjan. Skottet gick och vi började tuffa på. Innan Berwaldhallen träffade jag på Patrik som hade siktet inställt på att spöa mig. Vi växlade några ord en bit för att sedan skiljas. Kilometerna tickade på, vilket min klocka berättade då jag för första gången testade autolap-funktionen, den piper till och visar km-tiden. Vi hade koll på farthållarna för 3.15 och försökte ligga lite framför för att slippa klungan som låg efter dem. Vid 17km kom farthållarna stånkandes förbi mig och Stefan. Vi fattade ingenting, de körde ett väldigt högt tempo tyckte vi, men hängde på.
Vid 26km tryckte jag i mig min första Gel som jag hade med mig, väldigt sött. Någon km innan såg vi en kille som körde med Five Fingers-skor! Han körde på i samma tempo som oss utan att se ansträngd ut. I samma veva började min klocka bete sig konstigt. Den km-larmade på fel ställen!?! Den tyckte att vi snittade 4.31/km och det skulle ju innebära en sluttid mellan 3.10 och 3.15 och det kändes ju VÄLDIGT bra! kroppen började bli trött, men inte så farligt som jag trodde det skulle kännas. Mitt stora problem var mina ljumskar som började göra ont. smärtan ökade men det påverkade inte farten nämnvärt, jag ville ju inte släppa Stefan så här tidigt. Söder Mälarstrand började det ta emot rejält och nu började striden för mig, 11km kvar. Jag och Stefan pratade mindre och mindre nu. Straxt innan svängen runt Rålis ser jag plötsligt Patrik som har problem och går. Jag hejar på honom och försöker få med honom, han har krampproblem. Hela tiden från att vi tappade bort varandra så trodde jag att han låg bakom oss, men så var inte fallet. Efter Rålis hör jag en gemensam bekant som hejar på Patrik, han har börjat springa, bra. Jag märker att Stefan håller igen och har mer krut i benen så jag säger åt honom att gasa på om han vill försöka slå sitt pers. Vi kör vidare tillsammans tills vi kommer till Centralstationen, 5km kvar till mål.  Han växlar ner och försvinner. Nu förändras mitt lopp plötsligt, ingen som piskar på mig. Det gick faktiskt bra ändå, jag knep ett antal placeringar på Torsgatan och ytterligare ett antal de sista 3km. När jag var inne på Stadion i sista kurvan hörde jag speakern säga att 3.15-farthållarna gick i mål. Huvudet började fundera på  hur tight det var för mig. Sista krafterna tömdes på raksträckan och jag var i mål äntligen.
Om jag summerar loppet är jag nöjd på flera sätt ock missnöjd på ett sätt. Min tid är jag väldigt nöjd med och jag spöade faktiskt Patrik med 54sekunder till slut som bonus. Det jag är missnöjd med är mina ljumskar som satte käppar i hjulen för mig. Väl i mål kändes benen ganska ok men jag hade ont i ljumskarna vilket gjorde att jag inte kunnat springa snabbare på grund av smärta och inte ork. Ska ta och kolla upp problemet så jag slipper det i framtiden.

13 timmar kvar

I skrivande stund är det bara 13 timmar kvar innan jag står vid startlinjen. Jag känner mig förvånadsvärt lugn. Visst,lite nervös är jag...men ändå känns det som att målen jag satt upp är realistiska och rellevanta. Men imorgon är det upp till bevis om det är så.
Något jag ser fram emot imorgon är den kemiska stretchingen jag ska genomföra. Vet du inte vad det är? Imorgon kommer bildbevis på vad det innebär, så det är bara att vänta.

Mitt startnummer är: 2837

Sista passet

I morse genomförde jag ett lättare pass på nästan 8,5km. Det var ett pass i mystempo, för att röra på sig lite. I och med detta så är jag färdigtränad och kommmer inte köra något mer innan Stockholm Marathon. Timmarna till start minskar stadigt. Jag var i en Intersport-butik idag och där hade man en klocka som räknade ner till starten för Stockholm Marathon. har för mig att det stog 91timmar på den....hmmmm. En känsla av skräck, blandat med förtjusning spred sig i kroppen. Anledningen till att jag var i butiken var för att jag letar med ljus och lykta efter ett(eller två) vätskebälte från Nathan Sports. De hade fel modell. Modellerna jag är ute efter är Elite1 och 2Vplus, någon som vet om de säljs i Sverige? 
För övrigt så är det kolhydratladdning som gäller, två flaskor om dagen. Om det hjälper eller ej vet jag inte, vågar dock inte chansa.

Vilodag

Idag var det vilodag för hela slanten. Blev lite fysansvarig på jobbet idag. 1min efter utnämning så agerade jag genom att boka upp en instruktör för Kettlebells om 2v. Jag hoppas alla hänger på och ger det ett försök i alla fall. För min del hoppas jag på att få lära mig lite flera övningar , samt lite tips och trix.

Draken ska ut och luftas

Straxt innan starten på 10km-tävling 19maj 2011

På lördag ska jag springa i Ladonia Fellrunners färger. Med stolthet i hjärtat kommer Stockholm få se den vackra draken vi har på våra tröjor.

Sista veckan

Nu är det nedräkning på alvar till Stockhlm Marathon! Körde nu på morgonen 10 km på löpband med att antal stegringar under passet. Benen kändes stela, hmmm. Förmodligen är anledningen att jag bara slappat sedan i torsdags, eller så känner jag efter för mycket. Tanken är att jag ska ut och lufta benen ett par gånger innan lördag. Ser fram emot fredagen, då är det dags för kolhydratuppladdning i form av  Sushibuffe med Pierre. Pierre ska också springa på lördag, men med högre ambition. Målet för honom är sub 3:00. I min värld är det en drömgräns som ska klaras av inom min livstid.

Statusrapport

Det var ett tag sedan jag skrev...
Veckan som gått, har innefattat två intressanta saker. I onsdags genomförde jag sista långpasset innan maran. Det blev drygt 26 km i 4.40/km. En lärdom jag drog efter passet var att inte springa långt under lunchen utan att ladda innan. Det kändes bra efteråt och förutsättningarna för maran verkar goda.
I torsdags ställde jag upp på jobbets årliga 10km-tävling. Det var 40-50 som ställde upp. Målet var att komma bland topp-tio i min åldersklass. Det blev bättre än så...jag vann hela klabbet!!!! Jag blev väldigt förvånad över det hela och det var ytterligare ett kvitto på en god form.
Nu är det bara att hålla igång kroppen till nästa lördag.

Fick ett erbjudande

I tisdags fick jag ett otroligt erbjudande och som var svårt att tacka nej till. Det innebar gratis resa till Brasilien bland annat... Tyvärr fanns det en hake, det krävdes en enorm prestation som jag inte kan leverera. Önskade jag var en bättre löpare... Men vem vet, undrens tid är inte förbi.

Veckan som gick...

Summering av veckan som gick träningsmässigt är ganska enkelt, 3st nyckelpass. Långpass, intervaller och ett snabbdistanspass. Jag ska försöka få till 4pass nästa vecka. Det får bli som denna vecka samt ett pass på ca 17km. Kanske chocka kroppen o ta en sväng i Hammarbybacken? Vi får se vad det blir...

Min första mara

Hade besök av några kompisar i lördags. Det blev en hel del löparsnack. Johan ska springa en marathon för första gången i sitt liv i år och då i Berlin. Hans fru kommer att springa en halvmara i höst för första gången. Om det är en begynnande 40-årskris, ett vad eller att de dragits med i löparboomen som uppstått i Sverige de senaste åren vet jag inte. För min del spelar det ingen roll heller, jag tycker det är kul att mer och mer av mina kompisar springer och när det också kör den klassiska distansen Marathon är det ingen nackdel!

Jag kommer ihåg hur jag kände mig inför min första mara, skräck blandat med känslan av den fysiska utmaningen. Den känslan känner jag fortfarande varje gång jag står på startlinjen.
Att jag testade springa Marathon var en ren slump faktiskt. Innan sprang jag för jag måste, inte för det var kul.
På en fest vintern 2001 och träffade en kompis som skulle springa samma år. Hornen växte ut i pannan, kan han så kan jag. Då kände jag ingen i min närhet som hade sprungit den distansen. Sagt och gjort hade jag anmält mig till Stockholm marathon samma år. Träningen var inte efter något speciellt program, det blev lite som jag kändes bra.
Efter en hård dag på Stockholms gator passerade jag mållinjen på 3:51:55. Det var en mäktig upplevelse när jag fick lyfta händerna och insåg att jag hade klarat kraftprovet! Det visade sedan att killen som var orsaken till att jag fick iden att springa maran hade fått bryta och det kändes ganska tillfredsställande. I årets upplaga av Stockholm marathon har han siktet inställt på att spöa mig. Risken är överhängande att han lyckas, han tränar som en besatt och har gjort det en längre tid. Jag vet inte om jag ska omvärdera mitt mål och bara säga att jag ska komma före honom... Nej, jag tror inte det. Det får bli jag mot klockan och kan jag hålla honom bakom mig är det bara en bonus.