Min första mara

Hade besök av några kompisar i lördags. Det blev en hel del löparsnack. Johan ska springa en marathon för första gången i sitt liv i år och då i Berlin. Hans fru kommer att springa en halvmara i höst för första gången. Om det är en begynnande 40-årskris, ett vad eller att de dragits med i löparboomen som uppstått i Sverige de senaste åren vet jag inte. För min del spelar det ingen roll heller, jag tycker det är kul att mer och mer av mina kompisar springer och när det också kör den klassiska distansen Marathon är det ingen nackdel!

Jag kommer ihåg hur jag kände mig inför min första mara, skräck blandat med känslan av den fysiska utmaningen. Den känslan känner jag fortfarande varje gång jag står på startlinjen.
Att jag testade springa Marathon var en ren slump faktiskt. Innan sprang jag för jag måste, inte för det var kul.
På en fest vintern 2001 och träffade en kompis som skulle springa samma år. Hornen växte ut i pannan, kan han så kan jag. Då kände jag ingen i min närhet som hade sprungit den distansen. Sagt och gjort hade jag anmält mig till Stockholm marathon samma år. Träningen var inte efter något speciellt program, det blev lite som jag kändes bra.
Efter en hård dag på Stockholms gator passerade jag mållinjen på 3:51:55. Det var en mäktig upplevelse när jag fick lyfta händerna och insåg att jag hade klarat kraftprovet! Det visade sedan att killen som var orsaken till att jag fick iden att springa maran hade fått bryta och det kändes ganska tillfredsställande. I årets upplaga av Stockholm marathon har han siktet inställt på att spöa mig. Risken är överhängande att han lyckas, han tränar som en besatt och har gjort det en längre tid. Jag vet inte om jag ska omvärdera mitt mål och bara säga att jag ska komma före honom... Nej, jag tror inte det. Det får bli jag mot klockan och kan jag hålla honom bakom mig är det bara en bonus.