Dagen innan start var tanken att jag skulle springa själv med det ändrades på tävlingsdagen. Jag mötte upp min ultrakompis Stefan på vägen till Stadion. Vi bestämde oss för att springa tillsammans så långt det gick. Var det så att vi kom in på Stadion tillsammans så var det fri fart från och med att vi hade den röda gummiasfalten under skorna. På Östermalms IP träffade jag också på en jobbarkompis som skulle springa. Vi alla tog det lugnt, bytte om, tejpade, smorde tillsammans, åt lite mm. 30 min innan startskottet började jag och Stefan röra oss mot starten, gick på toa en sista gång. För första gången för mig fick jag starta i startgrupp C och det var skönt, inte så trångt och bökigt. När vi väntade började det bli kallt, satan! Skulle man ha satt på sig en långärmad tröja istället, jag hade ju en med mig...Jag slutade vela och körde med den kortärmade Ladonia Fellrunners matchtröjan. Skottet gick och vi började tuffa på. Innan Berwaldhallen träffade jag på Patrik som hade siktet inställt på att spöa mig. Vi växlade några ord en bit för att sedan skiljas. Kilometerna tickade på, vilket min klocka berättade då jag för första gången testade autolap-funktionen, den piper till och visar km-tiden. Vi hade koll på farthållarna för 3.15 och försökte ligga lite framför för att slippa klungan som låg efter dem. Vid 17km kom farthållarna stånkandes förbi mig och Stefan. Vi fattade ingenting, de körde ett väldigt högt tempo tyckte vi, men hängde på.
Vid 26km tryckte jag i mig min första Gel som jag hade med mig, väldigt sött. Någon km innan såg vi en kille som körde med Five Fingers-skor! Han körde på i samma tempo som oss utan att se ansträngd ut. I samma veva började min klocka bete sig konstigt. Den km-larmade på fel ställen!?! Den tyckte att vi snittade 4.31/km och det skulle ju innebära en sluttid mellan 3.10 och 3.15 och det kändes ju VÄLDIGT bra! kroppen började bli trött, men inte så farligt som jag trodde det skulle kännas. Mitt stora problem var mina ljumskar som började göra ont. smärtan ökade men det påverkade inte farten nämnvärt, jag ville ju inte släppa Stefan så här tidigt. Söder Mälarstrand började det ta emot rejält och nu började striden för mig, 11km kvar. Jag och Stefan pratade mindre och mindre nu. Straxt innan svängen runt Rålis ser jag plötsligt Patrik som har problem och går. Jag hejar på honom och försöker få med honom, han har krampproblem. Hela tiden från att vi tappade bort varandra så trodde jag att han låg bakom oss, men så var inte fallet. Efter Rålis hör jag en gemensam bekant som hejar på Patrik, han har börjat springa, bra. Jag märker att Stefan håller igen och har mer krut i benen så jag säger åt honom att gasa på om han vill försöka slå sitt pers. Vi kör vidare tillsammans tills vi kommer till Centralstationen, 5km kvar till mål. Han växlar ner och försvinner. Nu förändras mitt lopp plötsligt, ingen som piskar på mig. Det gick faktiskt bra ändå, jag knep ett antal placeringar på Torsgatan och ytterligare ett antal de sista 3km. När jag var inne på Stadion i sista kurvan hörde jag speakern säga att 3.15-farthållarna gick i mål. Huvudet började fundera på hur tight det var för mig. Sista krafterna tömdes på raksträckan och jag var i mål äntligen.
Om jag summerar loppet är jag nöjd på flera sätt ock missnöjd på ett sätt. Min tid är jag väldigt nöjd med och jag spöade faktiskt Patrik med 54sekunder till slut som bonus. Det jag är missnöjd med är mina ljumskar som satte käppar i hjulen för mig. Väl i mål kändes benen ganska ok men jag hade ont i ljumskarna vilket gjorde att jag inte kunnat springa snabbare på grund av smärta och inte ork. Ska ta och kolla upp problemet så jag slipper det i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar