Foto:Privat
Dagen började med att försöka inse att det hade kommit mycket snö under natten. Jag skulle ha behövt skotta en väg till brevlådan, men var slö och pulsade fram istället. Efter en normal frukost tog jag mig till pendeltåget för att ta mig till tävlingsområdet. Väl på tåget mötte jag min ultra-wingman och vi skakade på huvudet hur detta skulle sluta. Vi sprang TEC100 förra året tillsammans och planen var lika för årets upplaga. I kön till registreringen såg vi att starten var framflyttad till 12.00 på grund av grenar som föll ner på banan på grund av blötsnön. Vad skulle vi göra tills dess? Ett snabbt beslut togs att ta sig till Hotellet som låg bredvid och ta en kopp kaffe. Det blev kaffe och några mackor i väntan. Allt eftersom kom fler och fler löpare som sökte skydd. En kompis, som också skulle springa kom förbi. Det blev en hel del löparsnack för att fördriva tiden. En del snack om OM tävlingen skulle ställas totalt, vad ska vi göra då? Bästa förslaget var lunch på TGIF. Jag kände att motivationen fick sig en törn.
11.1 5 tog vi oss till målområdet igen. Vi fick då besked att det definitivt skulle bli start 12.00. Fort in i omklädningsrummet och byta om. Jag och Stefan diskuterade långa eller ¾-tights, det blev de kortare. Två tapebitar och lite Sprtslick och sedan var man redo. Det blev en hel del fixande med utrustningen innan, vilket borde med facit i hand skulle ha gjorts tidigare eller skulle man ha haft mer tid till det. 15min innan start var det informationsmöte för samtliga. Det var beslutat att ursprungsbanan skulle användas och en förklaring hur den gick gavs. Och så gick starten. I ett sakta tempo sprang alla på led ner mot sjön. I och med att det var hyfsat varmt i luften blev ”stigen” snabbt slaskig. Målet med loppet var ju att kunna springa och snacka, inte titta på varandras ryggar, så det kändes tråkigt. Det blev i alla fall en grupp som hängde ihop några varv och socialiserade. Första varvet kändes bra, dock kändes det att underlaget slet på kroppen. Varv två började jag få känningar i ljumskarna igen, FAN!! Jaha, det var bara att bita ihop och lyssna på varningssignalerna kroppen sände ut. Varven flöt på och underlaget blev blötare och lerigare. Plötsligt passerades marathondistansen. Kommer ihåg förra året att detta varv var ett tungt varv för mig. Denna gång kändes det mycket bättre. Under 5.e varvet började vi varva flera andra löpare, wow! Det är en speciell känsla när man varvar för första gången på ett lopp, vilket sällan har hänt i min löpkarriär. Efter 3km in på varv 6 börjar jag och Stefan lätta våra hjärtan för varandra. Mina ljumskar börjar göra ont och Stefan har ett knä som smärtar. Vi diskuterar om vi kan övervinna smärtan och genomföra 161km i lera och snömodd eller om vi ska lägga ner. Är det värt att springa sönder sig för att genomföra tävlingen och då förmodligen inte göra någon bra tid? Vi beslöt att inte prata om det under resten av varvet. Efter varvningen togs det mogna beslutet att bryta, dock skulle vi uthärda fram till 80km. Vid vår sista varvning frågade MarathonMia hur läget var och jag ville inte diskutera statusen på oss. Hastigt trollar hon fram en tjej som frågar om hon får vara pacer till oss. Jag och Stefan tittar på varandra och rycker på axlarna, visst får hon det. 50m från målområdet berättar vi vår plan att kliva av efter detta varv och om hon vill vända tillbaka. Hon säger glatt att hon vill hänga med. Det visade sig att hon var orienterare och körde den korta(45km) klassen på Ursviks Ultra i år. Hon pratade hela tiden och drev på oss under varvet. De sista 3,5km var det pannlampa som gällde. Jag hade i bakhuvudet under varvet att det vore nice att göra 80km på under 9timmar. Jag berättade det och vi såg att det var klart hanterbart med det tempo vi hade. Vi sträckte våra armar tillsammans när mållinjen passerades på 8.54. Fysiskt var ljumskarna det stora problemet för mig. Visst var jag trött, men inte förstörd. Mentalt mådde jag väldigt bra. Det kändes surt att behöva bryta ett lopp, men det visade sig på söndagen att endast 23st klarade av att gå i mål på 100miles.
Inför varje varvning berättade jag och Stefan för varandra vad man hade för behov, detta för att själv kunna planera sitt depåstopp och göra det snabbare. Gänget som skötte kontrollen gjorde det bra, de var snabba och effektiva med ett leende på läpparna. Blev dock lite irriterad första varvningen, då de spillde sportdryck över nästan hela min handske som jag planerat att ha under de övriga varven. Det var egentligen ingen stor sak, handsken torkade snabbt, men det kunde ha blivit problem längre fram. Jag levde i princip bara på sportdryck, Gel och lite smågodis och nötter under mina 8mil och det fungerade kanon för mig. Man tror att man ska vara vrålhungrig efter ett sådant lopp, men det blir jag inte. Det kan dröja 12timmar eller upp till ett dygn innan aptiten kommer tillbaka för mig.
Foto:Privat
Men åååååh! Tack för racerapport! Det är supersvårt att avgöra vad som känns "fel" när man är funktionär. Ibland är det lättare att vara med på banan.
SvaraRaderaNi är ett grymt team du och Stefan.
Men åååååh!
SvaraRaderaTack för att du delar med dig, vilka hysteriska förutsättningar ni hade. Och ändå kom ni hela 50 miles!
Jag är imponerad.
Själv funderar jag alltid om det finns något man borde gjort annorlunda. Vara förberedd på att springa i lera upp till fotknölarna, det var jag inte. Vara beredd att justera målsättningen till att nyttja maxtiden, det var jag inte heller. Men nästa gång! Jag tror på ett 100m i England i november, full av revanschlust!
SvaraRadera